Supported employment

I nuläget med den nya sjukförsäkringen har såväl Försäkringskassan som Arbetsförmedlingen + Avdelningen för Rehabilitering mot arbete (tidigare AF Resurs) en otroligt stor börda när det gäller att matcha enskild individ med rätt arbetsplats. Även här ställer jag mig frågande till om det verkligen kommer att fungera. Arbetsgivare har en tendens i att vilja att vi skall vara fullpresterande och väldigt stresståliga. I slutänden kommer arbetsmarknaden att bestå i A- och B-lag. Är det inte dags för det tillåtande arbetsklimatet där alla kan deltaga på sina villkor.

Kanske är det ändå dags för båda dessa myndigheter att förändra arbetssättet och grundprincipen i samband med arbetsplatsträning (praktik). Supported employment innebär att en metodisk och välstrukturerad sassam-metodik följs enligt regelverken inom FK för att bättre kunna se förutsättningar och de begränsningar som de facto finns. När AF därefter tar över blir det en bättre grund att stå på inför den inledande kartläggningen med efterföljande matchning av sökande mot arbetsplats via introduktion, “upplärning” och eventuella anpassningsinsatser fram till en långsiktig uppföljning.

Skillnaden i den traditionella arbetslivsrehabiliteringen som jag ser det mot supported employment – stöd i arbetet – är att i supported employment kan den reella rehabiliteringen komma till stånd i verkliga livet, på arbetsplatsen, utan att individen behöver vara färdigrehabiliterad, det hela sker kontinuerligt under tiden som den medicinska rehabiliteringen fortgår mot en för individen anpassad arbetskapacitet till 100%. Arbetet blir till ett socialt instrument där individen får innehåll i sitt liv. Som det nu är i fördjupad samverkan mellan AF och FK är kriteriet för att kunna komma med i så kallad fördjupad samverkan att individen är medicinskt färdigbehandlad, vilket jag ser som slöseri med tid.

När det gäller långtidssjukskrivna skall Försäkringskassan i ett led för att få tillbaka den sjukskrivne göra en SASSAM-karta (*), det vill säga den personliga inventeringen av förmågor och begränsningar – kartläggning av alla parters resurser och hinder. Det skall göras före det att en arbetsträning kommer till stånd, men ofta sker det inte, lika lite som att inventera vilken anpassning som kommer att behövas av den potentielle arbetsplatsen då genom Arbetsförmedlingens försorg. Till största delen tror jag detta beror på att den arbetslöse sjukskrivne blir till en siffra och inte en individ, men också om ekonomiska incitament och ständiga omorganisationer inom FK såväl som AF.

Det idealiska för alla som vill tillbaka till arbetsmarknaden vore om tiden såväl som de ekonomiska incitamenten fanns till hos myndigheternas handläggarna att  arbeta på rätt sätt med sina klienter. Både för de som är långtidssjukskrivna utan arbete men också  de  arbetsstagare med anställning som på grund av sjukdom riskerar att bli utan arbete.

FAROS är ett system som tar över den byråkratiska pappersvänderiet för arbetslösa sjukskrivna då Försäkringskassan lämnar över handläggningen till Arbetsförmedlingen som ett led i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Syftet har bland annat varit att få ett väl fungerande samarbete mellan myndigheterna där  den arbetslivsinriktade rehabiliteringen både blir ändamålsenlig med tydligt mål där bland annat individen inte hamnar mellan stolar. Det målet  kan ju i och för sig kan diskuteras, många är de som trots de bästa intentioner hamnar mellan stolar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Supported employment, arbetslös, sjukskriven, rehabilitering, arbetsinriktad rehabilitering

(*) = SASSAM står för Strukturerad sjukfallsutredning och samordnad rehabilitering.

Läs mer om supported employment på:
BASE – Brittish association for supported employment
SFSE Svenska föreningen för Supported Employment

Läkarintygets roll vid FK arbetsförmågebedömning

För att FK skall kunna göra en adekvat bedömning av rätten till sjukpenning krävs ett medicinskt underlag som tar fram diagnos, aktuell medi­cinsk status, i vilken omfattningen den försäkrade (df) anses arbetsoförmögen samt hur sjukdomen påverkar funktionsförmågan eller vilket funktionshinder sjukdomen medför. Det är Försäkringskassan som beslutar om den försäkrades rätt till ersättning och deras beslut grundar sig i df möjlighet att styrka nedsätt­ningen av sin arbetsförmåga.

Det kan vara många faktorer som varför en arbetstagare har svårt att klara sin dagliga arbetssituation. Det är viktigt att läkaren skrivit rätt diagnos för att förenkla pappersskyffleriet på Försäkringskassan [FK] så att arbetstagare X åtminstone får en ersättning under en tid för återhämtning innan karusellen rehabiliteringskedjan börjar. Men, så är verkligheten en annan och många sjukintyg har fel och brister och läkarintygen saknar ofta uppgifter trots att Socialstyrelsen tagit fram ett försäkringsmedicinska beslutsstödet för hur skriva rätt i sjukintyget. Uppgifter som saknas är framför allt hur arbetsförmågan påverkas av sjukdom/skada och ännu viktigare vilken sjukdom/skada läkaren funnit vid sin undersökning.

Även det läkarutlåtande som FK behöver vid bedömning av sjukersättning kan också det vara ofullständigt. Dagens Nyheter skriver om en undersökning gjord vid Stockholms Läns Landsting (ej publicerad) där det visar det sig att mindre än hälften av LoH-intygen (*) har tillräcklig med information för att FK skall kunna göra en säker bedömning av sjukförmånen i arbetsförmågebedömningen. Det gäller läkarutlåtandet om hälsotillstånd som handläggaren på FK behöver för att bedöma ”rätt” vid handläggning av permanent – stadigvarande – sjukersättning.

Skillnaderna mellan sjukpenning och sjukersättning är förhållandet till sjukdom/skada som arbetsförmågebedömningen grundar sig i. Men för båda gäller att arbetsoförmågan skall grunda sig i sjukdom/skada, det skall med andra ord röra sig om en medicinskt orsakssamband mellan funktionsnedsättning – bristande arbetsförmåga – och den medicinska/psykiska diagnosen. Skillnaden att vid sjukersättning skall alla rehabiliteringsmöjligheter vara uttömda och förmågan att arbete skall i princip bedömas nedsatt på grund av sjukdom för all framtid.

Britt Arrelöf – medicinskt sakkunnig i försäkringsmedicin har synpunkter på LoH-intygen och menar att:

Det är skrämmande och visar att vi har en del att göra. Kvaliteten är så låg att bedömningarna ofta inte är patientsäkra eller rättssäkra.

Avsaknaden av information skapar en rättsosäkerhet vilket betyder att bedömningen av ersättning relaterat till funktionsförmågan inte kan göras på ett säkert sätt. Felen det handlar om är bland annat

• hur man gör en funktions- och arbetsförmågebedömning på ett strukturerat sätt som bygger på bristande kompetens hos läkare som ska bedöma arbetsförmåga. (Sveriges Radio)

Vid bedömningen för att få sjukersättning gäller att arbetsförmågan ska vara stadigvarande nedsatt, det vill säga för all överskådlig framtid och grunda sig i den fysiska eller psykiska prestationsförmågan. Det betyder att vid stadigvarande nedsatt arbetsförmåga så måste det röra sig om kroniska sjukdomar och skador där medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering inte bedöms kunna leda till att man får tillbaka någon arbetsförmåga, eller att den arbetsförmåga som finns inte kan förbättras. Arbetsförmågan måste då vara nedsatt med minst en fjärdedel. Alla möjligheter att återgå i arbete ska dessutom ha prövats.  I alla arbeten på hela arbetsmarknaden på den öppna arbetsmarknaden såväl som på den anpassade vilket också inkluderar lönebidragsanställningar och andra liknande arbeten.

Det svåra i bedömningen av sjukersättningen relaterat till de uppgifter som angivs i läkarintyget är just hur läkaren formulerar sig, det kan bland annat vara avsaknaden av att arbetsförmågan bedöms nedsatt under avsevärd tid. Med tanke på sjukersättningen skall nedsättningen av den psykiska eller fysiska förmågan vara livslång eller att funktionsnedsättningen är relaterat till hela arbetsmarknaden, vilket inte alltid framgår av LoH-intyget.

Arbetsförmågan är mycket riktigt ett komplext begrepp så det förslår.  Det är många faktorer som påverkar hälsan och arbetsförmågan så att trots att jag läst Tenglands rapport ett antal gånger förut så har jag svårt att ta till mig alla nya infallsvinklar.  På grund av att själva arbetsförmågebegreppet är så komplext förstår jag hur svårt det kan vara för läkaren att göra en bedömning som också passar FK’s mall om vad som är rätt och riktigt. För samtidigt som det är är en sjukdom / skada med diagnos som ligger till grund för bedömningen av arbetskapaciteten så är det just arbetsförmågebedömningen som är avgörande för om ersättningens vara eller inte vara.

* Läkarutlåtandet om Hälsotillstånd – LoH – begärs in  av Försäkringskassan och skall lämnas av den som ansöker om stadigvarande sjukersättning.

Källor:
Försäkringskassan. (2009). Kvaliteten på intyg och utlåtanden från läkarna. Stockholm: Försäkringskassans Huvudkontor.
Försäkringskassan. (2008). Sjukpenning och samordnad rehabilitering. Vägledning 2004:2 Version 11.
Tengland, P – A. (2006). Begreppet arbetsförmåga. IHS Rapport 2006:1, Institutionen för hälsa och samhälle: Linköpings högskola/Hälsa och samhälle: Malmö högskola.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om arbetsförmåga, Försäkringskassans bedömning, LoH-intyg, medicinskt underlag, särskilt läkarutlåtande, sjukersättning, sjukpenning

Mellan stolar

Då FK har ett synsätt att se på arbetsförmåga och AF ett annat kan det bli att individer med sjukpenning/sjukersättning som kräver anpassad arbetsmiljö och anpassade arbetsuppgifter ändå hamnar mellan stolar eller ännu värre bollas mellan myndigheterna beroende på att ingen tar något direkt ansvar kring den försäkrades fortsatta förvärvsliv på arbetsmarknaden. Hur skall individen kunna få ett arbete om sjukdom lett till funktionsnedsättning och arbetsoförmåga som kräver särskild anpassning när det är så svårt att få anpassat arbete eller hjälp med att anpassa arbetet som nyanställd eller ens som redan anställd.

Jag tror att de tidigare årens handläggning av sjukärenden hos FK där många individer ”glömts bort” i pappersexercisen medfört denna hårddragning som vi nu hör och läser om i media. För att få ersättning via vårt sjukförsäkringssystem skall vi ha en godkänd diagnos som i sig leder till arbetsoförmåga och specifikt relaterat till det arbetet. Här ser jag att regelverket blivit hårdare just när det gäller bedömningen av arbetsförmågan och på bekostnad av individen som kanske i slutändan får ut på den reguljära arbetsmarknaden utan en riktigt rehabilitering.

Förvisso är det så att FK skall bedöma arbetsförmågan utifrån varje nytt arbete och den arbetsmiljö den försäkrade [df] finns i. I praktiken ser jag då det som att det både arbetsgivare, Arbetsförmedling och Försäkringskassan ser till arbets- prestation istället för den samlade kompetens med förmågor df har. Vi vet redan nu att skillnaderna i bedömning där Arbetsförmedlingen ser till anställnings- barhet och Försäkringskassan till begreppet arbetsförmåga i många fall kan bli missvisande. Att åstadkomma en samsyn kring arbetsförmågebegreppet kommer att vara mycket svårt en lång tid framöver dels med tanke på utredningen kring arbetsförmågebreppet. Men också med tanke på den tid det tar att få ut nya begrepp som grund för en bra likartad syn på arbetsprestation och mål för samverkan.

Finns det en verklighet för de personer som inte klarar av det tuffa tempot och ett arbete på 100%? Jag har funderat över det här med med kollisionen mellan FK’s arbetsförmåga (generell arbetsförmåga) som begrepp som styr FK’s verksamhet och anställningsbarheten (specifik arbetsförmåga) som AF bedömer efter.

Tänk scenariot kring en långtidssjukskriven arbetssökande där det krävs särskild anpassning av arbets- miljön. OM den försäkrade [df] av FK anses ha arbetsförmåga men däremot inte av AF och AF ändå tummar på reglerna då står df där utan  försörjning och kanske inte ens ersättning från Aarbetslöshetskassa.  Har df dessutom varit inom systemet mer än fem år gäller att den df med nya sjukförsäkringen blir nollklassad. Därför måste df dels uppfylla nya villkor för a-kassa och tjäna in ny sjukpenninggrundande inkomst (sgi) det vill säga arbeta 87 dagar för att få sjukpenning grundad på månadslönen denne har (den nya).

Risken är väldigt stor här att individen hamnar utanför och måste vända sig till kommunen för socialt försörjningsstöd. Utanförskapet blir än vidare och djupare, ekonomiskt och socialt är sjukförsäkringen ett skydd vid sjukdom men fungerar dåligt med dagens hårda villkor och tolkning av vad sjukdom är. I realiteten blir människan liten och inte en individ som FK/AF arbetar med utan snarare ett fall, en siffra, där respektive myndigheter arbetar mot sina egna regler och tolkningar av densamma och emellan står individen – mellan stolar – och myndigheter.

Inspiration:
Regeringskansliet (2008). Arbetsförmåga. En översikt av bedömningsmetoder i Sverige och andra länder. Delbetänkande av Arbetsförmågeutredningen. SOU 2008:66. Stockholm: Fritzes.
Tengland, P – A. (2006). Begreppet arbetsförmåga. IHS Rapport 2006:1, Institutionen för hälsa och samhälle: Linköpings högskola/Hälsa och samhälle: Malmö högskola.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Arbetsförmedlning, Försäkringskassan, arbetsförmågebegreppet, sjukdom, hälsa, mellan stolar, anpassat arbete

Helen Keller

Helen Keller är den kvinna i historien som jag fascinerats mest av. Döv såväl som blind lyckades hon med vad många av oss inte ens skulle ha drömt om ifall vi själva befunnit oss i hennes situation. För några dagar sedan läste jag att en staty av henne uppförts som minne utanför the Capitol, i Washington. (USA). Statyn efterliknar det ögonblick som hade som störst betydelse i hennes liv, då hon vid sju års ålder förstod innebörden av water [vatten]. Det är då hennes vän och ständiga följeslagare – lärarinnan Anne Sullivan förklarade ordet genom att exemplifiera det i praktiken där hon fick känna på vattnet vid en vattenpump. Ögonblicket förändrade Helen från en flicka som hade svårt att förmedla sig med sin familj till en vetgirig flicka som fullkomligt sög i sig kunskap genom det dövblinda hand-mun-systemet och senare braille-skrift.

Helen Keller, föddes 27 juni 1880 i Tuscumbia, Alabama, USA  i en välbärgad familj där fadern var Kapten drabbades av en febersjukdom då hon var 19 månader vilket berövade henne hörseln såväl som synen. Det faktum att Kellers föräldra hade ekonomiska förutsättning bidrog säkert till hennes möjligheter att nå de mål hon hade. Då bland annat blinda samt döva på den tiden betraktades som underlägsna den övriga befolkningen så fascinerades många av Kellers framsteg och hon var en inspiration för många.

Vid Perkins-institutet gav man uppdraget att försöka öppna Keller till den endast tjugo år gamla lärarinnan Anne Sullivan, vilket var början till ett 49 år långt samarbete. Sullivan var själv synskadad och en av Laura Bridgmans bästa vänner. Sullivan begärde och fick faderns tillstånd att isolera dottern från den övriga familjen i en liten stuga. Sullivans första mål var att få fram disciplin i den bortskämda Helen. Sullivan använde Samuel Howes metoder, och genom att i Helens hand rita symboler för olika föremål i deras närhet kunde den närmast utmattade Sullivan känna hur deras kontakt förstärktes. Wikipedia

Helen Keller tog en examen i litteratur vid Radcliffe. Det anmärkningsvärda anser jag ändå vara att Helen läste efter samma regler vid Radcliffe som de övriga studenterna – normal studietakt. Hon har beskrivit sitt collegeliv som långtråkigt eftersom hon inte hade tid med att umgås med sina studiekamrater. Trots sina funktionshinder tog Helen en Bachelors of Arts-examen (1904) i engelsk litteratur med betyget ”berömlig i engelska språket”. I sanning en bedrift, med tanke på alla den extra energi hon måst ha lagt på studierna. Hon lämnade Radcliffe med kunskaper i grekiska, latin, tyska och franska. Senare lärde hon sig också italienska. Dessutom hann hon med att skriva ett stort antal böcker och kunde bland annat Brailleskrift på fyra olika språk.

Det är säkert få på vår jord som har räknar med att fara jorden runt, bland annat till Japan och  Nya Zealand trots sitt funktionshinder, eller skall jag skriva tack vare.  I många år arbetade hon aktivt i American Foundation for the Blind. Där hon höll föreläsningar, talade vid lunch- och middagstillställningar och deltog i mottagningar med syfte att skaffa bidragsgivare i gengäld försörjde föreningen henne. Hon beklagade att hon inte kunde arbeta för både de blinda som de döva.

I boken Min värld, som gavs ut 1909 beskriver hon hur mycket hon upplevde och lärde sig av en människa bara av att ta i hand. Att hennes dövblindhet inte begränsade henne, hon kände och märkte så mycket bara av sina andra sinnen. Helen Keller dog närmare 30 år efter sin ledsagare Anne Sullivan, den 1 juni 1968. Hennes sätt att tänka var den att hon hellre var helt blind snarare än döv, och hon betraktade dövheten som den värre olyckan därför att att vara blind gjorde kontakten med tingen med svårare medan att vara döv tog bort kontakten med människorna.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Helen Keller, funktionshinder, dövblind

Källor:
Keller, Helen. (1909). Min värld. Stockholm: Geber Förlag. 134 s.
Bildkälla: http://sv.wikipedia.org/wiki/Helen_Keller

Vårt sociala samspel

Arbetslivet är en viktig social arena dels för att främja personens självförverkligande, självbestämmande och inflytande. Men också relaterat till de sociala nätverk som är så betydelsefulla för att etablera och förbättra egenvärdet samt den sociala kompetensen i interaktionen med våra medmänniskor. Social färdighetsträning blir också ett verktyg som ett led i den vardagliga psykosociala rehabiliteringen till upplevelsen av förbättrad livskvalité. Social kompetens har blivit ett honnörsord och en förutsättning för att kunna klara sig i arbetslivet. Att veta hur vi anpassar oss till rådande situationer lär vi oss i samspelet med andra. Vår identitet skapas i samspel med omgivningen och också vårt välbefinnande med tanke på den betydelse vårt sociala samspel har.

Boken Att leva med psykiska funktionshinder – livssituation och effektiva vård- och stödinsatser belyser flera olika aspekter kring behandling och vardagsliv. Det jag finner mest intressant är just detta kring interaktionen och socialiseringen som en del i att få ett fungerande vardagsliv genom att skapa aktivitet och delaktighet. Alla individer mår bra av att ha sociala kontakter, för den med psykiskt funktionshinder blir relationerna svåra att klara av men också att initiera på grund av de stigmatiserande stereotypa föreställningarna och den negativa klang funktionshindret medför.

I kapitlet om vardagsliv framgår det att det psykiska funktionshindret aktualiseras först i relation till eller i det dagliga livet, där autopiloten slutar fungera och mönstren och rutinerna som finns i vardagens olika sysslor helt plötsligt börjar bli övermäktiga. Betydelsen av att skapa ett vardagsliv i rehabilitering står i stark kontrast till svårigheterna i att få in en fot på arbetsmarknaden. Paradoxalt nog är det just det att få in en fot i samhället genom arbetsliv och sociala interaktioner som är det så svårt på grund av funktionshindret.

De negativa mönstren i att vara marginaliserad spär också på och blir därmed en nedbrytande kraft i att det dagliga livet till slut saknar struktur – det blir ingen balans mellan fritid eller aktivitet. Bejerholm & Eklund poängterar i kapitel sex att det viktiga i behandlingsarbetet är att utgå ifrån det liv personerna själva har i deras reella liv och inte utifrån den sida de visar upp som patient i vårdmiljö. I alla rehabiliteringsprogram bör det därför utgå ifrån principen om individanpassad rehabilitering där brukaren/patienten sätts i centrum utifrån dennes förutsättningar. “Det är inte patienten som skall passa in i ett färdigt program, utan det är de professionella som skall understödja den enskildes kapacitet”.

Bokfakta:
Brunt, D., & Hansson. L (red). (2005). Att leva med funktionshinder – livssituation och effektiva vård- och stödinsatser. Lund: Studentlitteratur. ISBN 91-44-03316-8. 320 s.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om social kompetens, sociala relationer, socialisering, stigmatisering

Hörselstress

En vanlig erfarenhet inom arbetspsykologin är att kvinnor måste prestera bättre än män för att bedömas likvärdiga. Här drar jag en parallell till mitt funktionshinder. Nog är det så att om inte vi själva har de kraven på oss som hörselskadade så tar vi på oss att höra minst lika bra som de normalhörande.

Att alltid lyssna aktivt och ha kroppen och öronen på ”red alert” i det aktiva lyssnandet medför ofta till kronisk stress, (långvarig stress). Vi lever som hörselskadade i de normalhörandes värld. Vi lägger pussel med ljudbitarna för att få ihop det till något begripligt tal, tillika koncentrationen och fokuseringen på den andra vid samtal och övriga omgivningen. Vi dubbelkollar och lägger energi på att inte ”missa” något. Konstant kontroll av att höra rätt. Vårt funktionshinder, hörselnedsättning, leder till ytterligare stress på grund av de olika hörselsituationer och den kontroll vi hela tiden måste ha – självpålagd eller ej – för att alltid höra.

Kan vi kalla det här hörselstress?

Det är så att dubbelarbetet och inte minst alla dessa avvägningar och bedömningar vi måste göra för att veta hur vi ska agera och bemästra en uppkommen situation i arbetet, ja faktiskt i praktiskt taget i alla situationer där vi har en social interaktion, beskrivs av A-C Gullacksen som skuggvärlden och leder till hörselstress. Kanske kan det begreppet vara ett tydligare begrepp för omgivningen att förstå vad dubbelarbetet och skuggvärlden får för resultat. Hörselstress är effekten av alla stressorer, situationer, vi ställs inför där vi behöver använda oss av våra hörselstrategier i det sociala samspelet och då det inte fullt ut fungerar för att vi skall höra i vår interpersonella kommunikation.

Hur vi hanterar de olika stressorerna beror på vår livssituation, var vi är i livet och vilken förmåga vi har att handskas, just nu, med vår hörselnedsättning, omgivning, familjeliv, sociala liv, arbetsliv osv. Det finns olika sätt att hantera den här typ av stress, olika copingstrategier – dvs hur vi hanterar yttre och inre krav- coping – bland annat genom empowerment och mindfulness.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hörselstress, anspänning, muskelspänning, stressorer, skuggvärlden, aktivt lyssnande

Hörselskadans konsekvenser

Vi som lever med en hörselskada i de normalhörandes värld får alltid vara vaksamma, lyssnar aktivt och har öronen på ”red alert”. Vi lägger helt enkelt pussel med ljudbitarna för att få ihop det till något begripligt tal. Ingen kurva är den andre lik och även om två kurvor tycks se lika ut blir höruppfattningen olika. Olika ”kurvor” och audiogram kräver skilda hörselstrategier. Men en sak är ofta gemensamt och det är att en hörselskada medför en slags utmattning av våra sinnen och vaksamhet. Hörselskadan medför en ständig anspänning i att lyssna, den i kombination med koncentrationen och fokuseringen vid dels samtal en-och-en men också för att kunna lokalisera talljud, viktiga händelser i övriga omgivningen leder ofta till muskelspänningar i nacke-axlar-rygg och kan ofta leda till kronisk stress, (långvarig stress).

Ann-Christine Gullacksen har forskat kring hörselskador och i hennes licentiatavhandling När hörseln sviktar. Om livsomställning och rehabilitering myntar hon uttrycket skuggvärlden som beskriver vår anpassning till den värld där vi som icke-hörande får anpassa oss till situationer i den normalhörandes värld och ofta på deras villkor. Skuggvärlden sker parallellt och, ofta omedvetet med alla andra typer av sätt vi tar till för att vara med i kommunikationen som sker i arbets- och vardagslivet. Jag tycker inte alls att det är så konstigt då att så många av oss hörselskadade går in i väggen med tanke på den mentala tröttheten vi måste kämpa emot. Våra hörselstrategier får oftast inte vila då varje dag innebär nya hörselsituationer där vi får ligga i topp för att hänga med i hörandet på de normalhörandes villkor. Visst skulle jag kunna kalla det en form av utmattningssymtom – men också en slags hjärnstress.

Detta att vi dubbelkollar och lägger energi på att inte ”missa” något på grund av de olika hörselsituationer och den kontroll vi hela tiden måste ha – självpålagd eller ej – för att alltid höra leder till en konstant kontroll av att ”höra rätt”. Att lyssna aktivt leder till ytterligare psykisk (mental) belastning, vilket för med sig att en hörselnedsättning har konsekvenser i form av en mental utmattning som det inte går att sova bort, eftersom det är en trötthet som grundar sig i de en slags överbelastning av ljud- och synintryck.

Begreppet hörselstress passar in även om det inte tydligt talar om vad för slags anspänning det rör sig om. Helt klart är i alla fall att det handlar om ett slags energiläckage eller dränering av den kraft och energi vi måste handskas dagligen med för att uppfatta talljud.

Bokfakta:
Gullacksen, A-C. (2002) När hörseln sviktar. Om livsomställning och rehabilitering. Malmö: Centrum för handikapp- och rehabilitetsforskning. (HAREC) ISBN 91-973860-0-6. 197 s.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Ann-Christine Gullacksen, dubbelarbete, hörselskada, konsekvenser, hörselstress, skuggvärlden, När hörseln sviktar

Läs mer i följande dokument:

• FK-rapporten Hörselskada och stress – en kunskapsöversikt är guld värd och beskriver närmre skuggvärlden och dess konsekvenser
  http://www.hearingzone.se/pdf/stress.pdf
• En rapport från Hörcentralen om Arbetslösa och sjukskrivna där det bland annat framgår att ”Många ansåg att arbetsgivarna och en del övriga aktörer saknar kunskaper om konsekvenser av hörselskador, t ex när det gäller ökad trötthet och att ”övertro” finns på hjälpen av hörapparater.”
  http://www.lul.se/upload/1305/rapport29_screen.pdf
• Tidskriften Svensk Rehabiliterings nr 4/2000 – bland annat op det dolda funktionshindret samt om Arbetsförmågebedömning – hur mäter vi.
  http://www.svenskrehabilitering.com/pdf/issues/200004_1088523292548.pdf
• Äh, det var inget viktigt … om hörselskadades situation i Sverige
  http://www.hrf.se/upload/pdf/rapport07.pdf
• Gullacksens rapport Hörselskadade i arbetslivet – ett stress/kontrollperspektiv
  http://www2.sit.se/orebro/horselboken/vuxna/horseliarbliv.pdf
• Att alltid vara alert och lyssna aktivt är en stressfaktor och jag har hittat en länk som beskriver hur stress påverkar kroppen
  http://www.elisabet.org/dokument/stress.htm