Frälsaren av Jo Nesbø

Jo Nesbø är norsk författare med flera bestsellers bakom sig och ett rykte om sig om att vara Norges genom tiderna störste kriminalförfattare. Det intresserade mig självklart så när hans pocket Frälsaren kom i min väg kunde jag självklart inte låta bli att köpa den. Nu är det ett litet tag sedan jag läste den – augusti – men fortfarande har jag kvar en känsla av hur jäkla bra den var.

Frälsaren är inte den förste boken utan den sjätte som Jo Nesbø skrivit om den så kallade antihjälten Harry Hole – kriminalkommisarien vid våldsroteln  som bekämpar brottslighet i Oslos kriminella värld. Vanligtvis vill jag gärna läsa ”följetong”-böcker i den ordning den kommer, men historien som det berättades om på bokomslagets baksida fick mig fast direkt.

Berättartekniken Jo Nesbø använder sig av kaster mig som läsare rakt in i handlingens mitt, samtidigt som han låter mig åter och återigen använda fantasin kring scenariot, vem personen är och motiven bakom. Det filmiska inslaget där han klipper mellan de olika händelserna gjorde att jag i början kände en viss irritation över just att inte veta vad som väntade, texten följde inte gängse regler. Men ju längre jag läste så var det just denna berättarteknik som förde handlingen framåt och höll kvar min fascination i att vilja veta mer.  Samtidigt som det blir en överraskning på varje uppslag då det händer något nytt blir det den här farliga thrillerkänslan i att vad som helst kan inträffa.. Det filmiska inslaget där jag rycks med och in i handlingen som sammanlänkas till en helhet, fundera och kanske komma på en lösning men som det visar sig inte alls håller är det som gör Jo Nesbø till en så otroligt skicklig författare. Spänningen håller i sig under alla sidorna och avslutningen är oväntat men ett bra sådant. Boktiteln avslöjas, Frälsaren uppenbaras och vedergällningen denne får blir till ett oanat slut. Frälsaren förtjänar full pott, nämligen fem stjärnor .

Bokfakta:
Nesbø, Jo. (2007). Frälsaren. Stockholm: Pocketförlaget. ISBN 978-91-85625-44-4. 501 s, + 22 sidor extramaterial om bok och författare. [eget pocketex].

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jo Nesbø, Frälsaren, Kriminalroman

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Frälsaren av Jo Nesbø

Eldsdansen av Helene Tursten

En av mina svenska favoritförfattare är Helen Tursten. Av någon anledning har jag glömt bort henne bland alla andra utländska författare. Men nu har jag återknutit bekantskapen och detta genom att ha läst Eldsdansen.

Irene Huss ställdes för 15 år sedan inför frågan om ett barn kan vara pyroman. Nu så lång tid efter dyker samma personer upp men i en mordgåta som kantas av pyromandåd och nedbrunna kåkar. Sinnrikt är det då Helen Tursten ger oss läsare ledtrådar till upplösningen, fast vi kanske inte direkt förstår det. Eldsdansen är en läsvärd underhållande bok, skildrande bränder och såriga själar, uppväxtförhållanden som påverkar senare i livet, men också passionen som dansen medför.

Dock är jag förbryllad, texten flyter på i förloppet som skildrar det arbete som läggs ner vid mordroteln och hur knepigt det är att hitta infallsvinkel till lösning av de brott som begås. Men stannar bitvis upp och jag tappar känslan. Helen Tursten lägger ut trådar dels kring mordets upplösning men här och var skildras arbetet på mordrotelns  som inte har anknytning till mordet vilket drar ner tempot och tillför intet till handlingen. Det i sig gör att Eldsdansen endast blir godkänd med tre stjärnor 

Författare: Helen Tursten
Titel: Eldsdansen
Förlagsort: Stockholm
Förlag: Alfabeta/Anamma Bokförlag AB
Utgivningsår: 2005
ISBN:91-501-0519-1
Antal sidor:  286
Författarporträtt mm: På Piratförlaget

[bilblioteksex]

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Eldsdansen, Helen Tursten, litteratur, böcker, kriminalroman, deckare

Den perfekte mannen

Den perfekte mannen av Linda Howard en spänningsroman – en romantiskt underhållningsroman med deckarförankring. I boken är det främst Jaine som berättelsen kretsar kring samt vänskapen med hennes tre väninnor vid dataföretaget de arbetar vid.

De fyra väninnorna arbetar vid dataföretaget Hammerstead där de varje fredagskväll avslutar arbetsveckan med middag. En fredagskväll fabulerar de kring hur den Perfekte mannen bör vara och vilka egenskaper deras drömman bör ha. Resultatet blir en Lista som allt eftersom blivit allt mer skämtsam i krav och kvalifikationer.

Listan som väninnorna skrev denna uppsluppna fredagskväll mest på skoj började snart läcka ut till media då en av kvinnorna tyvärr i en blöt stund råkade prata om den för en annan kollega. Media haussade upp historian så förskräckligt på grund av nyhetstorka, många är för och diskuterar den i humoristiska ordalag. Men där finns också de som fördömer listan som omoralisk och det första mordet är ett faktum.

Grannen Sam Donovan visar vara kriminalare och han kommer att vara behjälplig i att lösa mordet på en av de fyra och samtidigt hålla de övriga tre väninnorna vid liv… Samtidigt som Jaine stor nytta av bekantskapen med grannen vid flertalet tillfälle då våldet och morden trappas upp av den psykopat som tagit illa vid sig av Listan om Den perfekte Mannen. Vem mördaren är visar sig vara någon de inte alls kunnat ana.

Jag gillar verkligen Linda Howards sätt att skriva, rappt och fyllt med humor, i en snabb dialog  mellan de olika personerna. Men med ett språk som ändå ger djup åt de litterära karaktärerna. Även den person som står för mördandet får ett sympatisk drag då författaren förmår skildra personerna med bakgrund, och karaktärsdrag. Visserligen smyger det in sig en romans med grannen next door men det är inget som förtar den thrilleraktiga spänningen snarare för den heta  kärleksrelationen in in en extra krydda i hur det kan vara att huvudlöst drabbas av kärleken. Spännande romantisk thriller med humor

Bokfakta:
Howard, Linda (2001). Den perfekte mannen. Stockholm: Forum. ISBN 91-37-11792-0. 286s. [biblioteksex.]

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om spänningsroman, thriller, deckare, litteratur, böcker, Linda Howard, Den perfekte mannen, romantisk spänning

På slaget tolv av Nora Roberts

Nora Robert skriver rafflande deckarhistorier med inslag av romantik. Den senaste jag läst är inget undantag. Phoebe McNamarra i På slaget tolv är polis och gisslanförhandlare i Amerikanska söderns Savannah. Omgivnings- beskrivningarna tar upp de storslagna husen men inte så mycket mer. Det är mestadels relationsproblematiken och den psykologiska djupsinnigheten i hur våra barndoms kriser och otäckheter påverkar oss i vardagen och vuxna livet som tas fram i ljuset.

Att ta livet av sig genom att hoppa från ett tak var ett trist sätt att tillbringa St. Patrick’s Day. Att bli inkallad på sin lediga dag för att övertala någon att avstå från att hoppa från ett tak på St. Patrick’s Day var inte särskilt festligt det heller. Phoebe sicksackade sig fram genom myllret av Savannahbor och turister som trängdes på trottoarer och körbanor för att fira. Kommissarie David McVee hade varit förtänksam, konstaterade hon. Trots polisbrickan skulle värdefull tid och stor möda ha gått till spillo om hon hade försökt ta sig igenom avspärrningarna och folkmassan i sin bil. (Citatet är utdrag ur bokens första kapitel).

Phoebe MacNamara är Savannahs främste gisslanförhandlare och kvinna vilket ställer till dispyter i den manliga polisvärldens hierarki. Någon slags romans är det vanligen i Nora Roberts böcker och i På slaget tolv råkar Phoebe ut för en romans med den charmiga Duncan Swift, vilket ges lite utrymme i boken. Den slags romantik där mannen blir handlöst betagen i kvinnan i fråga och gör det mesta för att platsa på hennes arena. Dock är det, de starka kvinnorna i hennes böcker som blir dissekerade psykologiskt, vända in och ut på varför de tänker och gör som de gör…

Det tog lång tid för mig att få reda på varför titeln På slaget tolv. Nora Roberts skriver vanligtvis rafflande storys men jag blir förvånad efter att ha läst ut På slaget tolv att den inte lämnar mer resonans i tanke och hjärta. Inledningen är mer än bra och mitten likaså men den sista tredjedelen känns inte riktigt lika bra. Storyns olika delar går ihop, det ges trovärdiga förklaringar till de händelser som sker i boken. Men, jag saknar lite av personkemin och hur det gick i relationen med den formidable Duncan Swift. Men antagligen beror det på att jag läste fram till småtimmarna på ett ungefär drygt hälften av de 518 sidorna. Totalt sett är det en spännande bok med humor, romantik och ett högt tempo vilket gör det till läsvärd. Den håller således inte hela vägen fram, vilket ger med plus i kanten.

Bokfakta:
Roberts, N. (2008). På slaget tolv. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. ISBN 978-91-0-011714-6 (inb). 518 s. [biblioteksex.]

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Nora Robets, På slaget tolv, spänningsroman, deckarhistoria, litteratur, böcker

Sista andetaget av Denise Mina

Denise Minas tredje kriminalroman om journalisten Paddy Meehan utspelar sig i Glasgow 1990. Boken startar med ett mord på en av hennes vänner och före detta pojkvän, vilket leder Paddy (Patricia) in på spår till det Irländska IRA. Paddy har lyckats i sin journalistiska karriär och arbetar som krönikör- med egen kolumn och även skrivit en bok. De kopplingar Paddy gör verkar både vilja tystas ned av poliskåren men också det journalistiska etablissemanget.

Hennes före detta pojkvän och kellega har hittats naken och försedd med huva och skjuten genom huvudet. Allt tyder det på en kallblodig avrättning. När Paddy börjar granska omständigheterna kring mordet dyker överraskande uppgifter upp. Snart inträffar något som får Paddy att inse vilken risk hon tar genom att envist följa ett särskilt oroande spår. Inte bara hon själv svävar i stor fara, utan även den person hon älskar allra mest (citat från baksidan på bokomslaget).

Denise Mina försöker i storyn Sista Andetaget belysa de politiska krafter och det våld som finns så påtagligt på Irland och som nu som det verkar spridit sig till Skottland. Bitvis är boken riktigt bra att läsa, starten var trög men så förlorar jag mig själv emellanåt och jag vet inte alls vad som menas med det jag läser. Den röda tråden finns inte med och storyn är helt klart luddig för mig. Även om beskrivningen av detaljerna verkar vara viktiga gör de för mig ett något förvirrande intryck. Många av miljöbeskrivningarna och vissa av de detaljer som förmedlas gör att jag undrar för mig själv vad syftet är med att ta dem med.

Det underförstådda och subtila är påtagligt i boken och på något sätt tar Denise Mina det självklara för givet att jag som läsare vet om och känner till de olika sambanden som görs. Dock är sambanden inte tydliga eller ens självklara vare sig till vännens mord och inte heller till varför Paddy själv och hennes familj plötsligt råkar vara en black om foten för den person som det visar sig ligga bakom en del av trubblen.

Kopplingarna och sambanden ger sig med tiden när tiden till eftertanke finns. Sista andetaget är ingen sträckläsningsbok även om det faktiskt går att läsa ut på en kväll eller två vilket jag själv gjorde. Det är ingen självklar lättläst bok, slutsatserna får vi dra själva – reflektionen och tankarna om vad som menas är kanske också ett signum för Denise Mina själv och i slutänden det hon menar vi skall göra – nämligen tänka till.

Luddig ofulltständig story

Trots att jag finner storyn ofullständig ger jag boken tre stjärnor, mest på grund av de fina miljöbeskrivningar samt den vardagsrealism som beskrivet livet för medelklassen. Samtidigt ger också försöket att skildra ett politiskt spel kring det våldsbenägna IRA (Irländska Republikanska Armén) boken en stjärna. Deckarhistorien i sig är seg och luddig och det är först i slutet som historien tar sig men det är en massa sidor för sent.

Bokfakta:

Mina, Denise (2008). Sista andetaget. Stockholm: Minotaur. ISBN 978-91-85283-83-5 (inb). 355 s. [biblioteksex.]

Vill du läsa mer: Om författaren på GP” nättidning – Kriminalbokens punkdrottning

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Denise Mina, Sista andetaget, kriminalroman, litteratur, böcker

Nattens hemlighet av Linda Howard

Paris är konstnär och lever för att måla. En ovanlig gåva ger hennes tavlor en tvådimensionell touch men också resulterar också i spöktavlor som tycks måla sig själv under sömnen. Den unga konstnärinnan anser att män mest är till besvär och har trots sina 32 år lyckats hållas sig undan romantik och relationer tills en dag då Richard – Galleriets ”ägare” – och soon-to-be exmake till Candra borrar sina underbara ögon i n i Paris egna. Då Paris eller som hon hellre vill kallas Sweeney gör sin första märkliga av-sig-själv-målade mycket detaljerade mordscen är det efter detta första ljungande möte med den stenrike Richard.

Måla är det enda Paris alltid velat göra och målar gör hon – särskilt på nätterna. En natt målar hon i sömnen något som gör henne skräckslagen – början på en detaljerad mordscen. När Candra blir brutalt mördad hamnar Paris mitt i en kuslig mordhistoria och börjar förstå att det är hon som har svaret på vem mördaren är. Nästa offer kan vara hon själv eller den ende man hon någonsin älskat. Sakta målar hon en natt, stel av fasa, fram mördarens ansikte (citat från bokens baksidetext).

En ovanlig relation tar sin början, då både Paris som Richards moral inte medger att de ger efter för passionen då Richard fortfarande juridiskt är en upptagen man. Snart nog börjar en ny tavla med ett par skor ta sin form som allt eftersom växer och får fler detaljer. Paris drabbas efter varje nattlig sejour med målarduken av oförklarliga kyliga chocktillstånd och kan inte annat än att ty sig till Richards styrka och värme.

Spänningen håller hela boken igenom, från första sidan tills den sista vilket gör att jag ger den fyra stjärnor. Mördaren är inte den man tror det skulle kunna vara. Vanligtvis skriver Linda Howard spännande thrilleraktiga deckare med romantiska inslag och även denna gång har hon lyckats. Nattens hemlighet är en av de första böckerna som givits ut i Sverige, men inte förrän nu har jag läst den. Här finns allt som en god underhållningsroman bör ha: spänning, romantik och kärlek i en perfekt blandning. Mycket spännande mystisk underhållningsroman, väl värd sina fyra stjärnor

Bokfakta: Howard, Linda. (2000). Nattens hemlighet. Stockholm: Forum. ISBN91-37-11487-5. 264 s.[biblioteksex.]

Vackra lögner av Lisa Unger

Ridley Jones arbetar som frilansande skribent med en framgångsrik karriär i New York.  En morgon vill ödet annorlunda då hon stannar till för att rädda en liten pojke från att bli överkörd. Medias uppmärksamhet sätter igång en kedjereaktion av händelser och funderingar för Ridley.  Ridley får ett stort handskrivet kuvert utan avsändare – det innehåller ett gammalt gulnat foto av en man, en kvinna och ett litet barn samt en lapp med ett telefonnummer och texten Är du min dotter? (citatutdrag från baksidan av boken)

Ridleys funderingar för henne in i en grym värld där svaren och sanningarna inte är vad de ser ut att vara. Fotografiet och dess likhet med Ridley själv väcker frågor som kräver svar. Frågan om hennes eget ursprung dyker upp vilket leder till konfrontationer med föräldrar och brodern. Många verkar tycka att Ridley inte är vid sina sinnens fulla bruk och ibland tycks hon tro det själv. Förvirrad blir hon i alla fall av allt hon får veta och alla lösa trådar som måste får knytas ihop, inte för inte är hon en skribent. Ur Ridleys perspektiv får hennes familj en avog inställning till hennes letande efter svar på frågor som många inte vill skall komma fram i ljuset. När så en attraktiv granne dyker upp och romans uppstår leder till ytterligare frågor och funderingar om vem hon egentligen kan lita på. Tillsammans försöker de finna svaret på vad hela historien om kidnappade spädbarn handlar om vilket för dem båda in i våldsamma händelseutvecklingar.

Lisa Ungers debutroman är en psykologisk thriller som tar läsaren direkt in i händelsernas centrum. En bitvis gastkramande spänning som håller hela vägen fram tills slutet då historien får sin lösning. Vackra Lögner är en bok som fängslar samtidigt som den bjuder på en hel del psykologi. Eftersom Lisa Unger skrivit sin bok i en slags jagform verkar det mer som hon förmedlar en relation mellan Ridley själv och läsaren vilket gör att det på något sätt uppfattas som lärdomsaktigt eller till och med snusförnuftigt. Boken lyfter fram våra egna minnen och hur de i ljuset av mer information kanske blir till andra sanningar. Vackra lögner handlar om hur mycket vi tar för givet och sanningen som kanske inte är sanningar utan ett spel för galleriet. Hur våra minnen spelar oss ett spratt och hur det vi själva tar för sanning blir till ett annat ur en annan persons synvinkel. Sanningar som får henne själv att vackla i frågan om vem hon är och vilka hennes föräldrar verkligen är. Vackra lögner är inte enbart en spänningsroman om mord, det innehåller passion och skildrar vårt sociala samspel, och våra minnen som kanske inte är vad vid tro att de är – om det som sagts och inte sägs, det outsagda och det sagda, om lögner, olika sanningar – vackra lögner.  Helhetesintrycket blir fyra stjärnor 

Bokfakta:
Unger, Lisa (2007). Vackra Löften. Stockholm: Bokförlaget Forum – Månpocket. ISBN978-91-7001-531-1. 312 s. [Eget köpeex].

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Vackra lögner, Lisa Unger, psykologisk thriller

Ett sista livstecken av Hannah Nyala

Hannah Nyala har tidigare skrivit Lämna inga spår där Tally Nowata då var på semesterresa i Australiens öken. Trots att Ett sista livstecken är en fristående bok så underlättar det om man läst den första boken då det visar sig vara Australiska angelägenheter på besök i Wyomings bergskedja med allt annat än semester i sikte.

Ett falskt nödrop lockar ut Tally och hennes kollega på en riskfylld klättring i bergen. Det blåser upp till snöstorm och livräddarna börjar ana att det är något som inte stämmer. Plötsligt träffas de av ett stenras. Tally faller handlöst och förlorar medvetandet. När hon åter vaknar finner hon sin kollega svårt knivstucken. Det blir upptakten till ett spel på liv och död. En mördare är ute efter Tally – och hans lockbete är hennes lilla dotter. Det finns bara en sak för Tally att göra. Hon måste ge sig upp på berget igen och möta sin fiende … (citat från bokomslagets baksida)

Den förmåga Hannah Nyala har att få mig att vilja läsa alla de hemskheter som begås mot slutet och upplösningen på dramat för att den förtjänar tre stjärnor. Även om jag anar att den dialog som Tally gör

med sig själv i någon form skall vara hur hon brottas med sitt eget jag där hon försöker hitta sig själv efter de fruktansvärda upplevelser hon varit med om så blir det enbart rörigt – nästintill surrealistiskt, vilket drar ner helhetsintrycket för boken. Jag antar att Hannah Nyala försöker förmedla hur Tally tar tag i sitt liv för att bilda ett fungerande vardagsliv utan mannen men dialogen som i och för sig tangerar själva varats kärnpunkt, i form av indian, människa, och mor. Tally Nowato verkar bitvis också besitta omänskliga krafter och energi att ta ur – likt superpower då hon klarar av att göra det hon gör med de otroligt svåra skador hon har, definitivt inte realistiskt. Storyn i Ett sista livstecken samt det faktum att Hannah Nyala autentisk skildrar det hårda arbetet i bergen som medarbetare i sök och resque-teamet mycket realistiskt gör att boken förtjänar sitt betyg. Osannolikt rörig spänningsroman men med en gastkramande thrillerkänsla

Bokfakta:
Nyala, H. (2006). Ett sista livstecken. Månpocket. ISBN 91-7001-388-8. 216 s. [eget pocketex]

Här kan du läsa fler recensioner om Hannah Nyalas Ett sista livstecken

Anasarka av Marcel Aponno

Att den här boken fanns fick jag veta då en pressrelease ramlade in i e-post-korgen i höstas. Tyvärr kunde jag inte gå, men jag ångrar inte att jag köpte den här ovanliga pocketen. Baksidestexten på boken Anasarka fängslade mig från början eftersom det dels är en medicinsk thriller i sjukhusmiljö men också med just det faktum att den är svensk och utspelar sig i sjukhusmiljö – en miljö jag själv arbetat i och som fortfarande fascinerar.

Den som vill läsa en medicinsk thriller blir inte besviken – sjukhusmiljön är påtaglig, och Max van Basten lotsar oss igenom sin vardag som akutläkare med säker hand. Max von Basten är en man som jag antar kvinnor kan förälska sig i och män kanske gärna skulle likna. Även om en och annan tjej som kommer Max väg säkert svär ve och förbannelse över denna kvinnokarl har han kvalifikationer som ändå beveker. Sympatisk, snygg, empatisk med ett rörligt intellekt i frågor som rör psykologi och vår interpersonella kommunikation – våra mellanmänskliga relationer och den sociala intelligensen samt teknik pch forskning.

De oförklarliga dödsfallen som är upptakten till storyn har den medicinska anknytning som en medicinsk thriller ska ha. Storyn tar en vända in i närliggande forskarfält med en skrämmande utveckling, så påtagligt reell med en händelseutveckling som mycket väl kan uppenbara sig i ett vänligt västeuropeiskt land. Samtidigt som Marcel Aponno skriver om samhällsskeenden och företeelser sprungna ur vår globalisering – inte minst den tekniska explosionen som tar vägar vi inte ens kan föreställa. Det vardagsnära och realistiskt att jag kände att jag var där mitt i händelsernas centrum. Särskilt där, så nära gåtans upplösning, i förorten, där Max blev påkallad uppmärksamhet av en röst han minst av allt trott vara möjligt.

Marcel Aponno har lyckats väl med sin debutroman Anasarka och jag ser fram emot att läsa mer om Max van Bastens vidare bravader. Inte minst för att Max vet vad locus of control är, men framför allt för det sätt Marcel skriver. Poetiskt beskriver han Stockholm för mig på sätt som får mig att vilja åka dit och uppleva de platserna och Jag känner igen mig i språket och skrattar emellanåt åt de träffande formuleringarna, hur väl Marcel använder våra talesätt och uttryck. Blandningen av dialog och direkt återgivna händelse där vi följer Max och hans vänner i jakten på ursprunget och källan till de mystiska dödsfallen får mig att känna det som Max känner och gör och thrillerkänslan infinner sig.

Kanske får inslagen av fakta lite för dokumentär touch, vilket gör att storyn haltar en aning men det blir inte för mycket – de manar till eftertanke kring terrorism, samhället toppskikt och den makt som kan korrumpera och inte minst hur lätt det kan vara att bruka god forskning för onda syften.

Anasarka är väl värd att läsas. Debutboken är så mycket mer än enbart ett skönlitterärt verk. Den får mig att tänka till, stanna upp och reflektera över vår samhällsutveckling och det globala samhälle vi lever i – på gott och ont. Den sträcker sig långt över godkänt och får fyra stjärnor

Bokfakta:
Aponno, Marcel, (2008). Anasarka. Göteborg: Zebra Art Pocket. ISBN 978-91-633-2469-7. 443. s. [Eget köpeex.]

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Anasarka, Marcel Aponno, kriminalroman

Aldrig fucka upp av Jens Lapidus

Som en naturlig fortsättning kom jag mig för att börja med Jens Lapidus andra kriminalroman – Aldrig fucka upp. Omslaget gör inget för att åstadkomma en vilja till att läsa – svart som natten, en glimt av våt asfalt och en pöl vatten och ett par ben,  med texten Stockholm Noir. Min nyfiken på hur det gått för de tre litterära karaktärerna från snabba cash gör att jag valt att fortsätta läsa om Stockholms kriminella värld.

Tyvärr handlar Aldrig fucka upp om tre nya huvudkaraktärer nu i de södra förorterna till Stockholm. De suspekta personer som styr den organiserade kriminella verksamheten – åtminstone i Stockolms fiktiva värld finns fortfarande med om än inte så tydligt. Jorge från snabba Cash dyker upp i slutet med ett inte helt överraskande syfte.

Jens Lapidus skildrar återigen en värld där huvudkaraktärerna har olika motiv till sitt handlande. Dock finns ett gemensamt tema i hur svårt det är att ta sig ur när man väl hamnat snett. Hur handlingar som kan tyckas vara så rätt helt plötsligt blir så fel. Hur svårt det är att göra andra val än de som görs beroende på makt som inte kan påverkas. Hurhuvudkaraktärerna tycks fastna i ett sätta att vara och tänka trots att det ibland flaschar förbi en tanke om att situationen inte borde vara så – och valmöjligheterna några andra – åtminstone för Mahmud.

Drar på smilbanden åt ironin Mahmud förmedlar där han hellre gör rätt för att få stora starka muskler och att knäböj inte orsakar ryggpaj: ”Lösningen är enkel för alla med hjärna… Istället för att börja rörelsen vid höfterna skulle man göra som styrkegurun Charles Poliquin alltid sagt – börja knäböjen med knäna.” (s241). Men, trots att jag inte känner igen mig helt igenom skrattar jag åt gymmets värld och tänker på hur de ”stora grabbarna” på det gym jag själv gått på. Hur viktigt det är att vara stor och biff och att dra stora vikter och kanske inte alltid ändå att göra rätt.

Stockholm noir är en ny genre inom kriminallitteraturen där Jens Lapidus skildrar en svart, dyster, hård kriminell subkultur. Ingen av de tre fiktiva litterära karaktärerna väcker direkt sympati och jag upplever hela boken som allt för tungsint och detaljrik. Handlingen i Aldrig fucka upp börjar bra och trots det korthuggna språket finns det ändå ett tryck och känsla. Men efter halva boken tröttnar jag på sidospår, detaljer hit och detaljer dit men läser vidare för att få veta upplösningen.

Jens Lapidus styrka är att han så direkt beskriver den råa hårda verklighet karaktärerna lever i. Hur livet självt påverkar och tar beslut åt en och inte alltid det man själv vill.  Historien är mörk och jag kommer på mig själv med att irritera mig över dels de ständiga detaljerade scenarion, det blir därmed ingen fart framåt. Det gör mig besviken att handlingen är så spretig och att det till slut händer så mycket att själva slutet inte knyts ihop särskilt väl. Boken igenom har jag läst den med känslan att nu brakar allting åt helsike – men icke – så när slutet väl kommer så blir det inte den klimax den kunde ha varit. Den förtjänar därmed inte mer än godkänt.

Bokfakta
Lapidus, J. (2008). Aldrig fucka upp. Stockholm: Wahlström & Widstrand. ISBN 987-91-46-21802-9. 499s. [biblioteksex.]

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Aldrig fucka upp, Jens Lapidus, Stockholm noir, kriminalroman