Sedan tidigare har jag läst Christopher Paolinis böcker Eragon och Den Äldste vilket gör att jag helt enkelt måste läsa vidare om draken Saphira och hennes drakryttares äventyr i Brisingr – den tredje boken. Saphira är draken från den första boken om drakryttaren Eragon där han av en slump hittade – som han trodde – en smaragdblå sten, men som i stället visade sig vara ett ovärderligt drakägg. [bok 1 - Eragon].
Kampen mot Imperiet blir allt intensivare. Samtidigt hotas alliansen av inbördes slitningar. Dvärgarna är splittrade, och mellan människor och kuller blir stämningen allt mer spänd. Om den ondskefulle Galbatoris ska kunna störtas måste alla Alagaësias släkten enas. Men ännu vet ingen hur man ska kunna besegra den mäktiga fienden. Ju närmare slutstriden Eragon och Saphira kommer, desto mer akut blir frågan om varifrån Galbatoris fått sina oförklarligt stora krafter. Och svaret är häpnadsväckande (från baksidestexten).
Christopher Paolini skriver om drakar vilket inte alltid är kutym inom fantasy, alver, mystik och krig samt hur överlista onda makter. Brisingr är den tredje boken i sviten om Arvtagaren Eragon och Saphira och skulle ha blivit den avslutande boken i en trilogi men allteftersom Christopher Paolini skrev upptäckte han att det krävdes ytterligare en bok. ”Att ha ytterligare en volym i serien har gett mig möjligheter att utforska och utveckla karaktärernas personligheter och inbördes relationer i en mer naturlig takt.” (sid 789).
Ett tydligt tema i Brisingr är just kärleken och relationer. Här och var i berättelsen skymtar visdomsord fram, i form av vardagens tankeutbyte mellan de litterära karaktärerna kring mycket jag känner i gen mig ibland annat meditation och mindfulness [medveten närvaro]. Magin finns där men är heller inte framträdande. Det är personerna som skildras och särskilt hur vi förhåller oss till varandra och vad som för oss samman som är mest framträdande. Vilket också bär berättelsen, ty utan dem, ingen story som kan föras fram. Jag förundras hur väl Paolini lyckas i sin möda att skildra själva essensen i respektive relation och ta fram det viktiga hos varje litterär karaktär. Många gånger handlar fantasy om krigen och magin samt vägen att nå framgång – ofta mycket förekommande väldetaljerat. Brisingr tar fantasy till en annan nivå med tanke på hur djupa relationerna och karaktärerna beskrivs.
Det jag mest fascineras över är de förtroliga samtalen mellan Eragon och Saphira. Språket och Christopher Paolinis berättarteknik. Kärleken mellan Eragon och Saphira kan sammanfattas i ett citat från senare delen av boken:
Deras största tröst var av enkelt slag: de var inte ensamma längre. Att veta att man var tillsammans med någon som brydde sig om en, förstod varje fiber av ens varelse och inte skulle överge en ens under de mest förtvivlade omständigheter, det var den värdefullaste relation någon kunde ha, och både Eragon och Saphira vårdade den ömt (sid 576).
Christopher Paolinis bok Brisingr är en varm berättelse och väl genomtänkt och inga lösa trådar, storyn knyts ihop fantastiskt väl – det är fantasy av hög klass. Det är en saga som fascinerar likt Tolkien om dvärgar, alver och andra folkslag, kampen om det goda och det onda och magi. Trots att den klassas som ungdomsbok är den väl värd att läsa även av oss äldre. Brisingr är en story som är vacker enbart i sitt skriftspråk och jag förundras över Paolinis enastående förmåga och kreativitet i att komma på namn och ord som förknippas med det gamla språket i boken, det är lika vackert som poetiskt.
Må stjärnorna vaka över dig
Atra du evarinya ono varda
Brisingr som helhet förtjänar full pott, hela fem stjärnor 
Bokfakta:
Paolini, C, (2008). Brisingr – Arvtagaren – tredje boken. Stockholm: BonnierCarlsen. ISBN 978-91-638-4443-0. (790 s). [Biblioteksex.]
Läs också Andra bloggares intressanta bloggar om Christopher Paolini, Brisingr, drakar, Fantasy
